Upplevelserna av 1970-talets Hammarkullen fick Jack McGuinness att skriva låttexter som frälste betongens unga. Tillbaka där allt började inser han att förortsrocken fortfarande behövs.
I sammanhanget är han förmodligen mer känd under namnet Juris Salmins. Kultbandet Motvinds frontfigur och gitarrist. Närmare 40 år har gått sedan bandet slog igenom med sina samhällskritiska låtar, som också gjorde att bandet har kommit att räknas som ett av den svenska proggens stora. Men Jack McGuinness, som han heter nu, hävdar att Motvind alltid bara varit ett rockband från förorten.
Proggrörelsens flum
– Vi klarade inte av den teoretiska vänstern som bara drack te och pratade om revolution. Det snackades mycket men det hände inget. Vi ville få till en förändring, säger han, när tidningen möter upp honom på Hammarkulletorget, ett stenkast från hans gamla lägenhet.
För på samma sätt som bandet tog avstånd till proggrörelsens flum, vägrade Jack att nappa på erbjudanden om att flytta in i ett vänsterkollektiv i stadens centrala delar. Det trots perioder med hemlöshet på Hisingen. Adressen blev i stället Hammarkullen via Hjällbo. Först hos en tjej, och senare i en egen lägenhet, som Tomas von Brömssen borgat för.
Mycket är sig likt
– När jag flyttade hit hängde det fullt av sniffande ungar och nyckelbarn här på torget. Barn som fötts in i släkter med grov kriminalitet som de inte kunde komma ifrån, säger Jack.
Under sin rundtur bland höghusen inser han att barnen med lägenhetsnycklar runt halsen är borta, och thinnertrasorna likaså, men att mycket annat på sätt och vis är sig likt. Vid torget hänger en del ungdomar, och på kaféet är det fullt av sysslo-
lösa trots att klockan bara är tre på eftermiddagen.
– Om de som såg problemen redan då hade fått styra pengarna hade det sett annorlunda ut i dag. Det bara börjas om med en massa nya projekt hela tiden som inte leder någonstans. De som bor här, som vet mest om sin vardag, borde få bestämma mer, i stället för fjantarna i kommunledningen som sällan sätter sin fot här ute, säger Jack.
Engagerad rockare
Trots sin klassresa från bostadslös till egenföretagande multimediaproducent har ränderna inte gått ur. Det är hjärnan och hjärtat som räknas säger den gamle progg-rockaren. Vid Mixgården berättar han om barrikaderingen som han själv satt igång när hot kommit om att fritidsgården skulle stängas ned i mitten 1970-talet. Lite senare om hur Motvind gått in i slutet av årtiondet som faddrar när ungdomar på glid önskat att också få spela rock.
Felsatsningar i förorten
– När jag bodde i Hammarkullen pratades det 32 språk här. I dag är det över ett hundra, men har man satsat på limmet mellan kulturerna för det? Nej, man har dragit ned i stället, trots att ungdomar som blir kriminella kostar en förmögenhet i framtcden, säger Jack och efterlyser bland annat fler fritidspedagoger och lärare i skolan.
Det är inte förorten i sig, eller dess invånare, utan bristen på resurser som Jack vill ge en känga. Och han menar att problematiken i betongen på intet sätt hör bara till Göteborg.
– Från Ukraina i öst till Liverpool i väster. Ungarna där sitter framför samma
idiotprogram som här i Hammarkullen, säger Jack, och berättar om en utställningsidé där han skulle vilja lyfta fram såväl framgångsrika som misslyckade exempel med intervjuer och filmklipp.
Dokumentär om bandet
Men det får vänta ett tag till. Först ska dokumentären om Motvind, som han spelar in själv, bli klar, och dessförinnan väntar en ny turné. Det till största delen med samma texter som en gång sprungit ur Hammarkullens betong.
– Vi gör det mest för att vi älskar rock n roll, säger Jack.
Men även om tiderna har förändrats finns där också en liten vilja kvar att kunna förändra.
– Det finns så mycket fina människor här, trots bristen på rätt förutsättningar, och att jag bott i förorten under stora delar av mitt liv har haft stor betydelse för mig. Motvind har ett stort goodwillvärde som vi vill börja förvalta igen, säger Jack.