Han är frontmannen i Motvind ständigt redo till attack, men också mannen med hjärtat redo att skrida till försvar. Han som räddat sin flickvän – och blivit räddad av henne.

Göteborg visar sig från sin sanna, kärva sida med regn och snålblåst. Jack McGuinness kommer till mötesplatsen en smula sent och med försiktiga steg. En smärtande artros och en kropp som fått ta en del stryk hindrar honom från yvigare rörelser.

Intellektet är det inget fel på. Inte historierna heller. Vi sitter nere på ett kafé vid Eriksberg, ett stenkast från Kyrkbytorget där han han växte upp i två omgångar och som snabbt genererar historier.

– Morsan sjöng mycket. Som ”I en sal på lasarett”. Jag var väl inte gammal. tre-fyra år, kanske, och försökte spela med på äggklyvaren. Ja, det kanske inte var så mycket spela, men jag försökte i alla fall ta ut melodin, säger han om sitt första instrument.

I lägenheten fanns en syster som var döende i cancer och en pappa som var mer än en despot. Det blev en uppväxt präglad av känslan av att vara oduglig och en ständig strävan efter upprättelse.

Slog sönder gitarren
I mellanstadiet började han spela gitarr. Men hans lärare hade andra planer för spelandet än en ung Hisingsgrabb som hade upptäckt Beatles, Stones, Who och Hendrix.

– Jag hade sett the Who slå sönder instrumenten vid spelningen i Lisebergs konserthall, gick ned i källaren och slog sönder min gitarr, säger han.

Det dröjde innan han fick ett nytt instrument. En så kallad planka inhandlad med egna pengar via postorderföretaget Hobbex. Väl med den i handen började han spela på Avenyn.

– Folk kom fram och önskade låtar. Jag ville egentligen inte tigga, men bad om en krona som plektrum och vid dagens slut hade jag fått ihop till några öl, en grillad kyckling och en baguette.

Rysklettiskt ursprung
Jack McGuinness är född som Juris Salmins med rysklettiskt ursprung. En tuff uppväxt i både hem och skola gjorde honom till något av en rebell – alltid redo att ta strid, inte bara för sig själv.

Men med bildandet av bandet Motvind hittade han rätt – åtminstone musikaliskt. I en politisk tid ville han helst skriva musik om sin egen verklighet. Inte ta partipolitisk ställning. Det gick hem, inte bara på de fritidsgårdar där bandet initialt spelade på.

– Men 1984 tog jag en timeout från bandet och började utbilda mig till maskiningenjör.

Det blev så småningom en karriär av 3D-utveckling inom industrin för att senare bli jobb som creative director med film- och videoprojekt för storföretag som Ericsson och ABB.

Mycket jobb
Mycket jobb innebar i sin tur skilsmässor, men också sjukdomar. 2010 kraschade han, en misstänkt hjärntumör blev senare diagnosticerad som brist på testosteron. Han blev medicinerad och kom tillbaka med kraft.

Läs även: Sävefestivalen tillbaka: Jag tror på det här

Läs även: Förortsrockens språkrör tillbaka i Hammarkullen

– Jag började träna karate igen och slog sönder mig fullständigt, erkänner han om sin dumhet.

Ungefär då träffade han också sin livskamrat Carina Nimmersjö, som han tvingade in för behandling när anorexin åt hennes kropp.

– Jo, jag har räddat henne. Och hon har räddat mig.

12 december spelar Motvind med Nynningen och Orkan på Pustervik. En manifestation för 70-talets progressiva musik. Med ålderns rätt har banden redan tingat spelordningen. De äldsta banden inleder för att kvällen ska avrundas av Orkan, ett av Göteborgsscenens mest spännande och starkast lysande band just nu.

– De ville egentligen heta Motvind, men fick höra att namnet var upptaget och blev förbannade. Men nu har de börjat lyssna på oss och gillar det de hör, skrockar Jack McGuinness.

Andra upplagan av Sävefestivalen närmar sig. Efter förra årets succé satsar grundare Jim McGuinness återigen på en festival för alla. Men det är inte helt utan motvind.

En tapas-kväll med bandet var det enda Jim McGuinness hade arrangerat fram till förra året. Då startade han Sävefestivalen som nu är tillbaka för en andra upplaga.

Sedan förra året har festivalen växt till två scener. En av årets stora utmaningar är krocken med Gyllene Tiders avskedsspelning på Ullevi.

– Det kommer alltid krocka med något. Det gör inget. Men jag hoppas bara att man förstår att det bygger på att folk kommer. Det här är ingen skattefinansierad stadsfestival. Jag har inga sponsorer som bidrar med pengar, säger Jim.

Förra året fick han till och med betala lite ur egen ficka för att festivalen skulle gå i mål.

– Jag fick betala för att folk skulle få komma och ha kul…

– Det har varit lite tufft eftersom det är många som varit ovana vid en uppstickare från Hisingen, både från kommunens sida och några lokala aktörer. Men jag fortsätter att kämpa för att detta är något jag tror på, säger Jim.

Förra året såldes totalt 700 biljetter, men kapaciteten är större än så.

– I tillståndet har jag plats för några tusen, säger Jim.

Jim arbetar i motvind. Precis som pappa Jack McGuinness som i början av 70-talet var med startade proggrockbandet med namnet Motvind.

– Jag och tjejen lånade en lägenhet i Haga. Replokalen låg uppför en lång backe på Sprängkullsgatan. En morgon kämpade jag mig upp där i en jävla motvind och regn. Då kom jag på det, Motvind ska fan bandet heta. Alla tror att det har en djup politisk betydelse, men så är det inte, säger Jack.

När Jim och hans syskon föddes avtog det intensiva turnerandet även om bandet fortsatt att spela. Under uppväxten hittade också Jim till musiken, men efter skolan var han vilsen. Han fastnade i soffan framför TV:n i Angered tills pappa Jack tröttnade.

– Jag anmälde honom till en audition som musikalartist i Spanien, i hans namn. Men det är väl preskriberat nu, säger Jack.

Jim åkte och fick jobbet. Han blev kvar i några år innan han och frun flyttade till England där de tog över Abba Vision, ett hyllningsband till Abba.

Efter ytterligare några år, när barnen kom, lockade Sverige och familjen hamnade i Säve. Jim fortsatte turnerandet med sin Abba-show till det kom till en punkt när han tröttnade på att jaga spelningar. Det fanns fler sätt att förmedla musik. Idén till Sävefestivalen föddes.

– Jag ville starta en festival för alla där Hisingen skulle vara en röd tråd igenom allt. Hisingen saknade en bred festival och för många är Hisingen förknippat med all negativ medial press om tråkiga saker som händer här. Då känns det bra att göra något roligt, något positivt för alla, säger Jim.

Årets upplaga av Sävefestivalen bjuder på Snowstorm, M-Rock, Lollo Gardman, Pirata, Just Lizzy, Vandor och Allgott och Villgott. Men också Jims eget band Vision – Tritute to Abba och pappa Jacks Motvind.

– Jag bad om att inte vara med i år. Jag ville inte att det skulle uppfattas som nepotism, så jag är med under tvång, säger Jack.

– Det blev ju en stor grej förra året. Många kom bara för att se er eller Snowstorm, så det är klart att ni skulle vara med i år igen, säger Jim

Han berättar att urvalet av band görs med hjärtat.

– Jag väljer inte ut band för att jag känner någon eller för att jag ska tjäna mycket pengar. Då hade jag satsat på en stor DJ som lockar 18-åringar. Det ska vara bra band som kanske inte får möjlighet att spela på de skattefinansierade festivalerna. Ta Just Lizzy till exempel. De är grymma och har turnerat i hela Europa men får inget utrymme här i stan oavsett hur mycket de ringer. Det är exakt en sådan grej Sävefestivalen ska stå för, säger Jim.

Hur ställer du dig till om exempelvis Göteborgs Stad skulle vilja vara med och arrangera?

– Om någon vill samarbeta eller ta det ett steg uppåt så absolut! Med hjälp utifrån kan det bli ännu bättre, men ståndpunkterna som jag har nu måste vara kvar. Det ska vara något för alla och det ska vara humana priser.

Hur ser drömscenariot ut för Sävefestivalen om fem år?

– Det är att folk ser Sävefestivalen som en traditionell sak att gå på första helgen i augusti. Att man planerar sin semester efter Sävefestivalen, och inte väntar för att se hur vädret blir, säger Jim McGuinness.

Säga vad man vill om satanism och djävulsdyrkan i lyriken, men hårdast texter på årets festival hade varken Venom eller Nifelheim. Nej, dessa texter stod de stabila göteborgarna i Motvind för. När Juris Salmins (alias Jack McGuinness) drar igång med versen: Jag föddes sent en lördagsnatt/ När farsan var ute och söp/ I hundratjugo knyck i ett taxisäte/ Och jävlar vad blodet flöt/, så är det inte (anti)religiöst mumbo jumbo, utan realistiska historier från betongförorterna och sovstäderna på 70- och 80-talen, det är våld, uppror, utanförskap, kröken, knark och längtan efter någonting bättre som gäller. Ungefär då som nu alltså! Att Motvind även musikaliskt framför sina knogmackor med all önskvärd skicklighet, hård attack och ett jävla ös gör verkligen inte giget sämre. Att de sedan inte längre vill kalla sig ett proggband, utan ett rockband istället, tar jag med en klackspark. Ett diskbänksrealismens band med hjärtat på rätta stället är de i vilket fall som helst.

Upplevelserna av 1970-talets Hammarkullen fick Jack McGuinness att skriva låttexter som frälste betongens unga. Tillbaka där allt började inser han att förortsrocken fortfarande behövs.

I sammanhanget är han förmodligen mer känd under namnet Juris Salmins. Kultbandet Motvinds frontfigur och gitarrist. Närmare 40 år har gått sedan bandet slog igenom med sina samhällskritiska låtar, som också gjorde att bandet har kommit att räknas som ett av den svenska proggens stora. Men Jack McGuinness, som han heter nu, hävdar att Motvind alltid bara varit ett rockband från förorten.

Proggrörelsens flum
– Vi klarade inte av den teoretiska vänstern som bara drack te och pratade om revolution. Det snackades mycket men det hände inget. Vi ville få till en förändring, säger han, när tidningen möter upp honom på Hammarkulletorget, ett stenkast från hans gamla lägenhet.
För på samma sätt som bandet tog avstånd till proggrörelsens flum, vägrade Jack att nappa på erbjudanden om att flytta in i ett vänsterkollektiv i stadens centrala delar. Det trots perioder med hemlöshet på Hisingen. Adressen blev i stället Hammarkullen via Hjällbo. Först hos en tjej, och senare i en egen lägenhet, som Tomas von Brömssen borgat för.

Mycket är sig likt
– När jag flyttade hit hängde det fullt av sniffande ungar och nyckelbarn här på torget. Barn som fötts in i släkter med grov kriminalitet som de inte kunde komma ifrån, säger Jack.
Under sin rundtur bland höghusen inser han att barnen med lägenhetsnycklar runt halsen är borta, och thinnertrasorna likaså, men att mycket annat på sätt och vis är sig likt. Vid torget hänger en del ungdomar, och på kaféet är det fullt av sysslo-
lösa trots att klockan bara är tre på eftermiddagen.
– Om de som såg problemen redan då hade fått styra pengarna hade det sett annorlunda ut i dag. Det bara börjas om med en massa nya projekt hela tiden som inte leder någonstans. De som bor här, som vet mest om sin vardag, borde få bestämma mer, i stället för fjantarna i kommunledningen som sällan sätter sin fot här ute, säger Jack.

Engagerad rockare
Trots sin klassresa från bostadslös till egenföretagande multimediaproducent har ränderna inte gått ur. Det är hjärnan och hjärtat som räknas säger den gamle progg-rockaren. Vid Mixgården berättar han om barrikaderingen som han själv satt igång när hot kommit om att fritidsgården skulle stängas ned i mitten 1970-talet. Lite senare om hur Motvind gått in i slutet av årtiondet som faddrar när ungdomar på glid önskat att också få spela rock.

Felsatsningar i förorten
– När jag bodde i Hammarkullen pratades det 32 språk här. I dag är det över ett hundra, men har man satsat på limmet mellan kulturerna för det? Nej, man har dragit ned i stället, trots att ungdomar som blir kriminella kostar en förmögenhet i framtcden, säger Jack och efterlyser bland annat fler fritidspedagoger och lärare i skolan.
Det är inte förorten i sig, eller dess invånare, utan bristen på resurser som Jack vill ge en känga. Och han menar att problematiken i betongen på intet sätt hör bara till Göteborg.
– Från Ukraina i öst till Liverpool i väster. Ungarna där sitter framför samma
idiotprogram som här i Hammarkullen, säger Jack, och berättar om en utställningsidé där han skulle vilja lyfta fram såväl framgångsrika som misslyckade exempel med intervjuer och filmklipp.

Dokumentär om bandet
Men det får vänta ett tag till. Först ska dokumentären om Motvind, som han spelar in själv, bli klar, och dessförinnan väntar en ny turné. Det till största delen med samma texter som en gång sprungit ur Hammarkullens betong.
– Vi gör det mest för att vi älskar rock n roll, säger Jack.
Men även om tiderna har förändrats finns där också en liten vilja kvar att kunna förändra.
– Det finns så mycket fina människor här, trots bristen på rätt förutsättningar, och att jag bott i förorten under stora delar av mitt liv har haft stor betydelse för mig. Motvind har ett stort goodwillvärde som vi vill börja förvalta igen, säger Jack.